Energipolitik till år 2159?

En grundfråga inför varje investeringsbeslut är om dagens regler kommer att gälla även i morgon. Stabila regelverk har onekligen sina fördelar. De minskar osäkerheten och kan därmed minska riskpremien och kapitalkostnaderna för ett projekt. Men stabilitet har givetvis också ett pris. Man kan låsa fast sig vid fel beslut. Det som föreföll rationellt i går kan helt enkelt visa sig skadligt i morgon.

‍

Stabilitet mot förändring vid stora infrastrukturprojekt

Dessa två krafter står ofta mot varandra vid stora infrastrukturprojekt, inte minst på energipolitikens område.

Skatter, subventioner, regler, planeringsramar och direktinvesteringar har bidragit till att forma det energilandskap vi har i dag, bestående av bland annat fossilfri elproduktion som vattenkraft, kärnkraft och vindkraft, samt fossil energitillförsel i form av bland annat olja till transportsektorn och delar av industrin.

På så sätt har politiken bidragit till att lösa sin tids energiförsörjningsutmaningar, men också, inte minst genom inlåsningseffekter, har bundit kommande generationer till en viss energipolitisk modell.

‍

Kärnkraften får en framskjuten roll i Tidösamarbetet

Ett område där detta är särskilt tydligt i dag är kärnkraften. När Tidösamarbetet formerades fick energipolitiken en framskjuten roll. Det var ett av de första områdena, vid sidan av migrations- och kriminalpolitiken, som partierna enades kring. På så sätt fick samarbetet en bredare politisk legitimitet, till glädje för alla konservativa partistrateger.

Till en början var innehållet i den nya energipolitiken dock begränsat. Det talades om att ändra målet för elproduktionen från ett förnybart till ett fossilfritt system, och om att möjliggöra byggandet av kärnkraftsreaktorer på fler platser än de befintliga. Inte mycket mer än så.

‍

En mer interventionistisk politik tar form

När de praktiska resultaten uteblev, det byggdes helt enkelt ingen ny kärnkraft, skärptes styrningen.

Politiken har sedan dess blivit mer interventionistisk. Staten har öppnat för riskdelning genom förmånliga statliga lån i byggfasen och dubbelriktade differenskontrakt (CfD) i driftsfasen, det vill säga ett system för att stabilisera intäkter genom ett prisgolv och ett pristak.

‍

Statligt majoritetsägande och långtgående åtaganden

Nu tas ytterligare steg i samma riktning.

I vårändringsbudgeten begär regeringen riksdagens bemyndigande för att staten ska kunna bli majoritetsägare i Videberg Kraft. Regeringen vill också ha ramar i mångmiljardklassen för framtida kapitalinsatser och bemyndiganden för avtal om fasta kostnader i ett nytt kärnavfallsprogram fram till år 2159. Det handlar om omfattande belopp och tidsperspektiv bortom någon nu beslutsfattares återstående livstid (om inte longevityrörelsen når oväntade framgångar).

‍

Frågan om reformernas beständighet

Upplägget föder många frågor. För en investerare och andra affärsaktörer är en av de mest centrala om reformerna kommer att bestå, det vill säga om man kan bygga sin affärsmodell på att detta är den energipolitik som kommer att gälla framöver.

‍

Oppositionen är kritisk

Socialdemokraterna har förvisso sagt att staten kan behöva ta en aktiv roll i energiförsörjningen, inklusive stödinstrument för kärnkraft. Samtidigt har partiet varnat för att säga ja till förmånliga stöd utan tydliga villkor och kostnadsbild och utan att själva få vara med och utforma regelverken.

De andra oppositionspartierna är än mer kritiska. Centerpartiets energipolitiska talesperson, Rickard Nordin, säger att det inte är seriös politik att försöka binda upp svenska folket i 120 år, ett halvår innan valet. Miljöpartiet har förvisso backat från sina tidigare krav på att aktivt avveckla befintlig kärnkraft, men man drar en tydlig gräns vid att finansiera byggandet av ny kärnkraft. Även Vänsterpartiet avvisar utbyggnad av ny kärnkraft.

‍

Räcker det att låsa fast energipolitiken?

Tidöpartiernas försök att låsa framtida generationer kring sin energipolitik kan i ljuset av motståndet framstå som önskvärt för den som vill ha kärnkraft. Men frågan är förstås om det kommer att bestå efter ett regeringsskifte.

På så sätt kanske lösningen inte blir så stabil för näringslivet som regeringen önskar. För vem vågar lita på att den inslagna riktningen faktiskt ligger fast?

Kanske hade en bred energipolitisk överenskommelse varit ett mer robust sätt att skapa långsiktighet och därmed ge näringslivet den stabilitet som efterfrågas?