Låt stå eller sudda bort?

Tidöregeringen hade en tuff start på mandatperioden, men också tur.

Liz Truss, den före detta Toryledaren, visade hösten 2022 hur man INTE skulle göra för att tackla ekonomiskt osäkra tider. Hennes "minibudget", en orgie i ofinansierade skattesänkningar, fick marknaden att gå bananas och hon fick avgå efter endast sju veckor på 10 Downing Street.

Det var nästan som att hon var sänd av högre makter för att varna för vad blind tilltro till de egna lärorna kan ge upphov till.

Inflationen som huvudprioritet

För att undvika Truss misstag gjorde Tidöregeringen inflationsbekämpningen till den ekonomiska politikens huvudprioritet. Budgeterna var återhållsamma och den politiska handlingskraften fick i stället riktas mot hårdare straff och en korsettstram migrationspolitik.

Dags att varva i gång ekonomin

Men nu, när inflationen till slut har gett vika och valdagen närmar sig, går det inte att vila på hanen längre. Ekonomin måste varvas i gång och den egna liberal-konservativa ideologin omvandlas till praktisk politik, det vill säga: skatterna måste ner.

Följande rebus är ett paradexempel. Hög arbetslöshet + Ungdomar som längtar hemifrån + Ett annalkande val = Sänkta arbetsgivaravgifter för unga.

Ett annat område är hushållens trängda ekonomi. Här svarar regeringen med att sänka matmomsen från 12 till 6 procent.

Tillfälliga åtgärder, men hur tillfälliga?

Så långt är det inga konstigheter. Det speciella är att åtgärderna är tänkta att vara tillfälliga.

Den sänkta arbetsgivaravgiften för unga ska gälla från april i år till september nästa år. Den sänkta matmomsen i ytterligare några månader.

Och därmed kommer vi in på den här artikelns huvudfråga: Kan man lita på politikerna när de talar om tillfälliga åtgärder? Historien är nämligen fylld av bevis på motsatsen.

En klassiker är värnskatten, de extra fem procentenheter i marginalskatt, som Socialdemokraterna införde under budgetsaneringen i mitten av 1990-talet. Skatten togs bort först 2020 och överlevde därmed såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar.

Så vad ska vi tro nu?

Politiskt spel inför valet

Tack vare Tidöregeringens snillrika lösning att låta lättnaderna löpa ut först efter valet, måste en ny regering, oavsett kulör, hantera den kritik som kommer riktas mot dem ifall lättnaderna inte förlängs.

För Tidö är det särskilt svårt. De införde lättnaderna. Och sänkta skatter är en del av deras DNA. Socialdemokraterna har en annan grundsyn, men även de måste förhålla sig till väljaropinioner.

Matmoms och arbetsgivaravgifter

Låt oss börja med matmomsen. Vilken regering är beredd att höja skatten på mat? Sannolikheten att vi kommer se en förlängning, kanske till och med ett permanentande, är relativt hög, även om det finns andra åtgärder som vore bättre ur ett fördelningsperspektiv.

Gällande sänkta arbetsgivaravgifter för unga beror utfallet i högre utsträckning på valresultatet.

Om ungdomsarbetslösheten är hög hösten 2027 är det inte omöjligt att Tidöpartierna förlänger åtgärden, åtminstone ett tag till.

Det är svårare att tro att Socialdemokraterna skulle slå in på samma linje (om det inte krävs för att sy ihop ett regeringsunderlag). Socialdemokraterna lutar sig mot granskningar som visar på åtgärdens ineffektivitet och lär i stället framhärda i sina egna favoritlösningar: investeringar i humankapital genom utbildning- och matchningsinsatser.

Vad betyder det för företag och investerare?

Sannolikheten för de olika utfallen spelar förstås roll för företags och investerares planering. Kommer skattesänkningarna att bestå? Om inte, vilka områden kommer staten att satsa på i stället? Och vad betyder eventuella investeringar i humankapital för kompetensförsörjningen på sikt?

P.S. Någon läsare kanske undrar varför det är ens är en fråga om skattesänkningarna bör stå kvar. Skälen är flera. Det mest uppenbara är upprustningen. Samtliga riksdagspartier står bakom ambitionen att "totalförsvaret" ska uppgå till fem procent av BNP, varav 3,5 procent ska gå till det militären. Målet går förstås inte att lösa enbart med "tillväxt" eftersom det är satt som andel av BNP, och utgifterna därmed ökar proportionellt med tillväxten. Nya medel måste alltså fram. Och några alexanderhugg på utgiftssidan, som löser finansieringen på överskådlig sikt, har inget parti hittills kunnat eller velat visa på.