Liberalernas famntag med SD markerar slutet på en lång politisk förflyttning

Den här veckans stora inrikespolitiska händelse var den liberala partiledningens slutgiltiga omfamnande av Sverigedemokraterna.

Manövern var inte helt oväntad. Liberalerna har tagit små steg i sverigedemokratisk riktning under flera år. Men symboliken i att Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson är inte mindre dramatisk för det.

För att förstå Mohamssons agerande behöver man först reda ut några grundläggande förutsättningar.
‍

Ett proportionellt valsystem kräver samarbetspartners

För det första: Sverige har ett proportionellt valsystem, konstruerat för att möjliggöra ett relativt stort antal riksdagspartier. För att få igenom sin politik måste alla partier hitta samarbetspartners i parlamentet som man är beredd att kompromissa med.

För att få inflytande i detta system har partierna mejslat fram olika strategier.

Socialdemokraterna har ett flertal gånger försökt bryta upp borgerligheten genom samarbeten med enskilda partier över blockgränsen. Exempel är regeringen med Bondeförbundet under några år på 1950-talet och januariavtalet med Liberalerna och Centerpartiet under förra mandatperioden.

Den Moderata motstrategin har i stället varit att göra borgerligheten till ett monolitiskt block som håller samman till varje pris, som under Alliansåren.

Partierna som legat nära fyraprocentsspärren, å sin sida, har vid flera tillfällen behövt visa tydligt vilket block man tillhör för att på så sätt säkerställa eventuella stödröster.

‍

Socialdemokratins dominans har skapat ressentiment hos andra partier

För det andra: Socialdemokraterna har dominerat svensk politik sedan demokratins genombrott. Många partiaktiva — och partisympatisörer — i andra partier har utvecklat en stark, identitetsbärande och närmast existentiell aversion mot Socialdemokraterna. För dem framstår det som mer acceptabelt att samarbeta med partier som står långt bort ideologiskt än att ge Socialdemokraterna ännu en historisk seger.

‍

Den internationella högervinden tvingar alla partier att ta ställning på nytt

För det tredje: En kraftig högervind blåser över världen och förändrar spelplanen i demokratier världen över. Trump i USA, Nigel Farage i Storbritannien, Santiago Abascal i Spanien, Marine Le Pen i Frankrike och Javier Milei i Argentina är bara några exempel. Politikens gravitationsfält påverkas överallt och förändrar dynamiken även i mogna demokratier. I Sverige har detta tagit sitt uttryck i Sverigedemokraternas stadiga tillväxt i väljaropinionen.

‍

En lång vandring mot sitt slut

Kombinationen av vårt valsystem, andra partiers relation till Socialdemokraterna och den nya högervågen förklarar mycket av de senaste årens turbulens i svensk partipolitik, med decemberöverenskommelse, januariavtal och rekordlånga regeringsförhandlingar. Särskilt turbulent har det varit för de två partier som gjort anspråk på att tillhöra mitten: Centerpartiet och Liberalerna.

För Centerpartiet har det ideologiska avståndet till Sverigedemokraterna varit starkare än aversionen mot Socialdemokraterna.

Mohamsson och hennes förtrogna har däremot – som vi alla bevittnat - landat i den motsatta slutsatsen. Om de får med sig partiet på det kommande, utannonserade landsmötet, och fullföljer sin plan, kommer Liberalerna att slutgiltigt ha sållat sig till det konservativa blocket. Därmed signalerar de full trohet till Tidösidan och hoppas kunna inhösta de stödröster som krävs för att kravla sig över fyraprocentsspärren.

Sannolikheten att lyckas, med ett halvår kvar till valet och ett parti i uppror är förstås liten. Men vad gör man inte när man är desperat?